Som patient på en ortopedkirurgisk avdelning blir man snart bekant med sjukgymnaster (här skulle jag vilja skriva "vare sig man vill eller inte"
men dom gör ju bara sitt jobb).
Sjukgymnasterna kommer in som en äckligt pigg armé med Charlotte-Kalla-uppsyn klockan åtta på morgonen och jagar upp nyopererade ur sängarna. Jag lyssnade skräckslaget på hur de försökte få min roomie med benbrott att gå upp och gå och tänkte att det är ju skönt att de inte kan göra nåt åt mig i allafall.
Trodde jag.
Efter att ha jagat upp mig och tittat på mig ur alla vinklar bestämde sig Kalla-armén för att jag kutade med axlarna. Jag försökte vänligt (och senare allt mer bestämt) förklara att jag har ungefär en halvmeter operationsärr som liksom gör att det är bekvämare att hänga med axlarna än att sträcka på sig. Detta godtogs ej, och arméchefen bestämde att jag skulle straffas med groteskt stark och bred tejp över hela ryggen. Nu har jag alltså ganska groteska operationsärr som drar axlarna framåt och grotesk tejp som drar dem bakåt.
Resultatet blir en kroppshållning som liknar en nybörjar-lucia med nytända ljus, och det funkar väl en stund, men jag kan meddela att det är svårt att slappa i soffan i den ställningen.
