Ställningskrig

På ytan råder harmoni och en hög grad av samarbete mellan mig och Isacs pappa. Under ytan döljer sig dock ett krig där vi med manövrar värdiga Kasparov försöker överlista varandra.

Det finns inte så många fördelar med att vara separerade föräldrar, men en uppenbar fördel är att man bara behöver släpa med sig hälften så mycket pyssel hem från dagis. Eller rättare sagt, det är så det BORDE vara. Inom detta område har det dock uppstått en förgiftad konflikt i all tysthet. När något speciellt fult, skrymmande eller skräpande pyssel ligger på Isacs hylla på dagis lämnas det nämligen i bland, tvärtemot gänse oskrivna regler, KVAR till veckan efter, och blir således ett ok för den andre föräldern att bära.

Här påbörjas sedan en maktkamp där någon tillslut måste vika sig för personalens hintar/bedjande blickar alternativt Isacs tjat om att ta hem värdeföremålet. Man kan väl säga att gracerna har fördelats jämt, jag har åkt på att ta hem en målad kotte (extremt skräpande) och Peter har åkt på en teckning med fastlimmade kapsyler och bomull (väldigt osmaklig), båda efter minst tre veckors förhalande.

Tyvärr har jag nu även tvingats förbarma mig över en 120 cm lång gulmålad gren. Denna tingest uppfyller alla kriterier, den är ful, otymplig samt fjällar av sig både färg och bark. (Den syns för övrigt på bilden högst upp i bloggen.) Denna gren har legat på krokarna ovanför Isacs hylla i SEXTON veckor. (Jag vet, för bilden är datummärkt). I förrgår tog en pedagog ner den och bokstavligen petade på mig med den, så jag tog den och la den i bagagutrymmet i bilen. Jag anser dock inte att det är slut i och med detta, den uppkom nämligen under en pappa-vecka. Ansvaret för att husera tingesten borde således tillfalla barnafadren.

Hur jag ska få honom att köpa det resonemanget återstår att se, tillvidare får den väl ligga i min bil, men jag tänker inte erkänna mig som förlorare.

Jag är schack, men inte matt, kan man väl säga.