Söta barn?

Skrattar lite åt Linas funderingar här. Så lite ni vet, mina vänner. Innan jag fick barn tänkte jag att ok, det är ju lite 50/50 att jag får ett snyggt barn (jag = inte så snygg, pappan = snygg). Sen tänkte jag att man kanske ändå kommer att tycka att ens barn är lite gulligt på nåt sätt, om det är charmigt. Men jag ställde ändå in mig på att det var ok att få ett alldagligt/fult barn. Jag kommer ju att älska barnet ändå tänkte jag.

Sen kom då gossen och jag tyckte han var skitfin första timmarna. När det hade gått tolv timmar och vi kommit upp till BB tänkte jag, PÅ FULLASTE ALLVAR att det måste ju kännas lite jobbigt ändå för dom andra föräldrarna. Deras barn var för små, för röda, för stora, de hade för lite hår eller för mycket. De hade konstiga näsor och fula munnar. Mitt barn däremot, var ju fulländat och det kändes som jag vunnit högsta vinsten på lotteri, som dels fått det snyggaste barnet på hela BB och dels fått det bästa barnet ur andra synvinklar. De andra barnen skrek konstigt. Dessutom sov dom på fel tider och på ett konstigt sätt. Nåt barn låg med händerna i ansiktet på ett märkligt sätt och ett annat barn liksom viftade med armarna.

Man kan ju skratta åt dessa observationer nu, men det var faktiskt så jag kände, på riktigt, och jag antar att alla känner så fast folk inte vågar erkänna det!




Det sötaste barnet ever, helt objektivt alltså.